Thomas Ravelli straffräddning VM 1994

Ett VM, en räddning och ett brons fick mig att förstå vad idrotten är

I dag börjar fotbolls-VM i Brasilien. Det innebär också att det är 20 år sedan Sverige tog brons i fotbolls-VM 1994. Och jag tänkte faktiskt att detta första inlägget skulle handla om just det mästerskapet.

Eller snarare vad det mästerskapet har kommit att betyda för mig och så många andra. För trots att jag inte ens hade fyllt 5 år när Thomas Ravelli räddade den där straffen mot Rumänien så är jag övertygad om att VM-bronset formade mig på många sätt och skapade det som jag i dag ser som det kanske viktigaste intresset i mitt liv. Jag var inte tillräckligt gammal för att på allvar ta in vad som faktiskt hände, men jag var tillräckligt gammal för att uppfatta vidden av hur otroligt engagerande och underhållande fotbolls-VM 1994 var. Och jag kunde också ta in att det var någon som hette Ravelli och att han var hela Sveriges stora hjälte.

Det var fotbolls-VM 1994 som väckte det starka och engagerade fotbollsintresse jag i dag har, av den anledningen att det inte gick att missa den samlande kraften som idrotten kan ha. När människor samlas runt en idrottshändelse uppstår en dynamik som är helt fantastisk att vara en del av. Känslor som förenar. Glädje och sorg. Det kan vara en straffläggning i VM med efterföljande bad i fontäner, det kan vara 18 000 människor som sjunger Snart Skiner Poseidon för första gången med efterföljande 6-0 mot Djurgården eller det kan vara hoppet som Zlatan Ibrahimovic skapar med sitt andra mål mot Portugal – men som sedan släcks av Christiano Ronaldo. För att bara ta några fotbollsexempel. Allt det där vill jag alltid vara en del av, det skapar ett sammanhang och ett engagemang som driver mig framåt på alla möjliga sätt.

Jag kan också känna en viss tomhet i det faktum att bristen på nya sådana här somrar är ett problem för framtiden för svensk fotboll. De femåringar som i dag sitter runt om i Sverige behöver också förstå kraften i vad det betyder när Sverige spelar fotbolls-VM, när Sverige vinner matcher och när Sverige firar framgångar. Vi behöver något nytt att tro på, vi behöver det mest positiva kraften som idrotten kan frambringa.

Samhörigheten med IFK Göteborg

Av spelarna 1994 var det namnet Ravelli som fastnade allra mest hos mig efter VM och som gjorde att jag därefter också fastnade för IFK Göteborg. Ravelli var målvakt i IFK som på hösten efter VM besegrade Manchester United och Barcelona i Champions Leauge och även om jag inte uppfattade betydelsen av just dessa matcher så fastnade jag tidigt för den vackraste av idrottsföreningar i Sverige. Som IFK Göteborg-supporter känner jag en oerhörd samhörighet med föreningens historia, vad föreningen står för och vad föreningen vill. Det är därför jag i dag lägger så mycket tid, kraft och pengar på det som IFK Göteborg gör. Men allt började med Ravellis straffräddning 1994.

Det finns också något, emellanåt underskattat, vackert i Thomas Ravellis strävan att nå en framgång och bli accepterad av det svenska folket. När han väntade ut rumänen och slängde sig åt vänster nådde han allt det i ett ögonblick. Det finns få, om ens någon, händelse i den svenska idrottshistorien som är lika enskilt känslosam som Ravellis räddning. Det är nästan omöjligt att se den där räddningen utan att få rysningar längs hela ryggraden. Hur många gånger jag än ser den.

Krönikan som har skapat minnen

Mer än den allmänna uppfattningen om vad fotbolls-VM betydde och vem Ravelli var så är mina minnen från fotbolls-VM 1994 få. De minnen jag har är istället skapade av SVT:s mästerliga krönika från detta år. Det är den som har skapat dramatiken, detaljerna och startelvorna i efterhand. Detta är jag knappast ensam om, vi är många i det här landet som ser den flera gånger om året och som kan rabbla citat på löpande band.

Det är ytterligare något som skapar en samhörighet, även 20 år efter VM. Alla vi som kan relatera till det där slitna VHS-bandet en plockade fram för att återigen höra Arne Hegerfors kommentera eller se Kennet Andersson hoppa tre meter upp i luften. Se Dennis Videmyrs briljanta klippning. Eller rysa av Albert Svanbergs dramatik i rösten. Nu när VM startar så är det för mig ett måste att se den där krönikan en gång till. Och njuta av kraften i fotbolls-VM 1994 en gång till.